Nattlyktan

Jag minns den gången då jag tävlade i 800 meter. Jag har alltid varit tävlingsinriktad, mitt mål var att inte komma sist. Därför följde jag efter den som ledde loppet. Jag kom inte på första plats, otränad som jag var. Men jag kom på andra plats, precis som jag önskade. När jag nådde mållinjen var jag högröd i ansiktet, men väldigt glad och stolt.

I min familj, speciellt min pappa. Har alltid varit väldigt intresserad av olika sporter. Jag antar att det är där min vinnarskalle kommer ifrån. Det är något som följt med mig genom hela livet. Oftast har min rädsla för att komma sist gjort att jag gjort mitt allra bästa för att inte göra det. Både på gott och ont. Det positiva är att jag inte ger upp i första taget. Men om jag misslyckas med mina mål blir det ett stort bakslag, ibland slutar jag helt med att göra vad jag håller på med. Ett exempel är om jag anser en tavla jag målat är tillräckligt bra, ger jag istället upp och börjar på en ny, eller slutar att måla helt. Oftast börjar jag måla igen, men inte med samma vilja, envishet, glädje och passion.
Ett till exempel är när man självbiografi Min spegelbild började sälja sämre, efter allt tid och energi jag lagt på den. Blev jag oerhört ledsen och tappade tyvärr all vilja till att fortsätta att föreläsa och nå ut med den.
Jag vet att jag berörde många som läst boken. Somliga slukande den helt med fascination över mitt sätt att skriva, utrycka mig med ord och fängsla läsaren.
Jag vet också att min bok inte är för alla, den är speciell, udda, poetisk och tung att läsa, då jag vidrör många tabu lagda ämnen. Bland annat självskadebeteende.

Jag söker efter en glänta, bortom mörkret, där möjligen en ljusstråle kan nalkas. Men när jag nått fram till gläntan, där jag först anade ljuset, så fanns inget ljus. Jag är vilsen, har blivit lurad igen. Att hoppet fanns, där bortom. Jag orkar inte längre stå.
Jag faller ner på knä vid gläntans damm. Min spegelbild reflekteras i vattnet. Och jag skriker rakt ut. Till de förbannade fåglarna, som andra säger finns. Jag skriker för att de inte finns. Jag vrålar för det där förbannade mjuka gräset, som andra säger existerar. Jag vrålar för att det inte existerar. Mina fötter blöder, efter den steniga väggen jag passerat för att nå den här gläntan, denna glänta… Jag tar upp en av spillrorna av mitt liv, som ligger över vattenytan. Och jag för den mot min handled, och drar.

Utdrag från Min spegelbild

Idag pendlar jag mellan att älska och hata min bok. Just idag känner jag mig tacksam över hur min bok blev trots allt. Jag tycker ändå att det är en bok alla bör läsa, då det finns många som lever med neuropsykiatriska funktionsnedsättning och psykisk ohälsa. Det kan vara en familjemedlem, en eller flera i din släkt, din vän, även en kollega på ditt jobb kan leva ett liv som är svårt att hålla ihop. De som lider emotionellt bär ofta ett leende inför andra, för att inte avslöja sina känslor och tankar. Kanske är rädda för vad andra ska tycka och tänka om en.
Det är det som gör att det blir så svårt att upptäcka de som lever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa. Ibland går det inte att rädda individen. Jag vet hur det känns att inte vilja leva mer.

Jag hoppas att denna blogg, och min självbiografi, men även den kommande utökade utgåva. Kan vara en tröst för andra som lider, att visa att de inte är ensamma i sitt lidande, och att det finns en väg till en ljusare framtid.
Men också kan ge närstående och utomstående en bättre överblick hur det kan kännas hur det är att leva med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa.

Jag hoppas att du som läser detta vill fortsätta att läsa min blogg, men kanske också vill läsa min självbiografi. Högst upp på bloggen finns sidor, bland annat en butiksida med mer information hur man går tillväga för att köpa min bok.

Jag önskar er alla en rofylld dag, och glöm inte. Det finns ljus i mörkret.