Idag var jag på möte i stan, träffade min kontakt på psykiatrin, och som vanligt när jag går därifrån känns det sådär. Vet inte riktigt vad jag känner eller tänker. Det känns som samtalen inte ger mig så mycket längre, men jag behöver hjälp. Men känner att något fattas, jag vet bara inte vad.
Under dagen har jag virkat, som jag lärt mig i somras. Att virka har varit det som känts mest positivt. I all ångest finns det något ljust trots allt. Just nu är det bara en liten början till ett par sockor. Men det går ganska fort när jag väl kommer igång.
Bloggen har fått vila ett tag nu, mest därför min energi inte funnits där, eftersom jag har för många bollar i luften som jag inte kan hantera. I alla fall inte i längden. Jag vill helst, mitt mål är att skriva ett inlägg om dagen. Men nu har jag inte ens orkat läsa de bloggar jag följer.
Några av mina många projekt är:
Modifiering av gravljus (måla framförallt)
Rita ”splatter” på min iPad, för ett cd projekt jag arbetar med
Blogga och skriva på min bok (som inte går något vidare)
Sälja på Tradera (över 20 annonser ligger uppe på för bud)
Pussla
Allt detta börjar bli övermäktigt för mig just nu. I början gick det bra, men eftersom mina rutiner, såsom sömn inte riktigt fungerar just nu börjar det bli väldigt jobbigt. Men jag har lovat min psykolog som jag pratat med idag, att bara fokusera på ett projekt, och inte alla. Ibland somnar jag inte fören klockan två på natten. Även nu när jag skriver detta är klockan alldeles för mycket. Men jag kan inte koppla av, det handlar också om att jag inte alltid vill det. För har känt de senaste tre dagarna, då jag har andats ut, tomhetskänslan och ångesten. Livet känns fortfarande mycket tungt efter Dallas har lämnat detta liv. Var han än är nu, saknar jag alltid honom. Jag hoppas bara att han har det bra, och funnit den frid han förtjänar. Men som jag inte alltid kunnat ge honom. Jag känner stor skuld för det. Jag saknar min pälsboll, som jag kunde bära i famnen hur länge som helst utan att han sa ifrån. Jag saknar lukten, och hans mjuka vit bruna päls. Jag saknar allt med honom, även de saker jag tyckte var jobbigt. Det skriker inombords, men samtidigt var det ett beslut som kändes rätt för mig. Men det är fruktansvärt att minnas den stunden jag kände att han slutade andas. Det går inte att skriva om detta utan att gråta.
Nedan kan ni se utvecklingen av gravljuset. Undersidan har jag inte ändrat mer på. Men jag har ändrat lite på ovansidan. Den är klar nu, och jag har sprayat första lagret med gloss för att skapa en djupare och mer färgrik, glänsande yta.
Ovansidan. En ljus himmel
Under en natthimmel
Lila och blå splatter med vita detaljer
Det är allt jag har att säga för stunden. Jag hoppas att ni mår bra, och glöm inte, mitt kvälls motto: sprid kärlek. Inte hat.
Jag har alltid upplevt världen obegriplig, och människor svåra att tolka. Ansikten är suddiga och rörelser hackiga. Som en vinylskiva som går på repeat. Jag försöker förstå utan att komma någonstans. Jag försöker minnas. Försöker förstå, inte bara omvärlden, utan också mig själv.
Jag är som ett komplicerat pussel, där bitarna känns som det tillhör ett annat pussel. Bitarna går sönder. Men oavsett hur mycket jag limmar med kladdigt Karlssons klister i gul svart tub, går inte pusslet att lagas helt. Pusselbitarna blir stickiga av limmet, lika som mina minnen som jag vet aldrig kommer lämna mig helt. Somliga saker går inte att sluta minnas, vissa händelser sätter för djupa sår för att kunna läkas.
Det går sakta men säkert framåt. Just nu väntar jag på primern ska torka helt. Sprayade igår eftermiddag. Jag tejpade för de områden där det inte får komma spray med maskeringstejp, tejpen hjälper även till när man ska måla. Primern blir torr fort, men man bör vänta i 24 timmar. Tålamod är inte min starkaste sida, men jag vill att resultat ska bli det bästa, så jag kommer vänta till början av kvällen. Sedan är det dags för det roliga, att måla. Jag kommer börja med ett vitt lager. Ska måla så tunt som möjligt, så det finns en chans att jag målar två lager med vitt.
Om ni läst förra inlägget jag skrev, så har Dallas, min katt fått somna in. Jag köpte ett gravljus att ha i hans minneshylla, ett som går på batterier. Tyvärr glömde jag ta en bild före jag började arbeta på ljuset, hittade visserligen en äldre bild, men kvalitén är usel.
Det första steget, eftersom locket är av plast, är att slipa så locket får en grövre yta (inte för grovt. Det ser ut som det på bilden, men ytan är fortfarande len), då jag sedan ska spraya på plastic primer, för att färgen ska sitta bättre sen.
När jag är kreativ finns det inget prydligt, speciellt i början på en dikt. Jag försöker skriva ner bilderna jag har i mitt huvud, istället för att hitta ett flytande språk från första början. Allting är kaos. Men det är precis så det ska vara. För mig är det naturligt, som den konstnärssjäl jag är.
Jag minns den gången då jag tävlade i 800 meter. Jag har alltid varit tävlingsinriktad, mitt mål var att inte komma sist. Därför följde jag efter den som ledde loppet. Jag kom inte på första plats, otränad som jag var. Men jag kom på andra plats, precis som jag önskade. När jag nådde mållinjen var jag högröd i ansiktet, men väldigt glad och stolt.
I min familj, speciellt min pappa. Har alltid varit väldigt intresserad av olika sporter. Jag antar att det är där min vinnarskalle kommer ifrån. Det är något som följt med mig genom hela livet. Oftast har min rädsla för att komma sist gjort att jag gjort mitt allra bästa för att inte göra det. Både på gott och ont. Det positiva är att jag inte ger upp i första taget. Men om jag misslyckas med mina mål blir det ett stort bakslag, ibland slutar jag helt med att göra vad jag håller på med. Ett exempel är om jag anser en tavla jag målat är tillräckligt bra, ger jag istället upp och börjar på en ny, eller slutar att måla helt. Oftast börjar jag måla igen, men inte med samma vilja, envishet, glädje och passion. Ett till exempel är när man självbiografi Min spegelbild började sälja sämre, efter allt tid och energi jag lagt på den. Blev jag oerhört ledsen och tappade tyvärr all vilja till att fortsätta att föreläsa och nå ut med den. Jag vet att jag berörde många som läst boken. Somliga slukande den helt med fascination över mitt sätt att skriva, utrycka mig med ord och fängsla läsaren. Jag vet också att min bok inte är för alla, den är speciell, udda, poetisk och tung att läsa, då jag vidrör många tabu lagda ämnen. Bland annat självskadebeteende.
Jag söker efter en glänta, bortom mörkret, där möjligen en ljusstråle kan nalkas. Men när jag nått fram till gläntan, där jag först anade ljuset, så fanns inget ljus. Jag är vilsen, har blivit lurad igen. Att hoppet fanns, där bortom. Jag orkar inte längre stå. Jag faller ner på knä vid gläntans damm. Min spegelbild reflekteras i vattnet. Och jag skriker rakt ut. Till de förbannade fåglarna, som andra säger finns. Jag skriker för att de inte finns. Jag vrålar för det där förbannade mjuka gräset, som andra säger existerar. Jag vrålar för att det inte existerar. Mina fötter blöder, efter den steniga väggen jag passerat för att nå den här gläntan, denna glänta… Jag tar upp en av spillrorna av mitt liv, som ligger över vattenytan. Och jag för den mot min handled, och drar.
Utdrag från Min spegelbild
Idag pendlar jag mellan att älska och hata min bok. Just idag känner jag mig tacksam över hur min bok blev trots allt. Jag tycker ändå att det är en bok alla bör läsa, då det finns många som lever med neuropsykiatriska funktionsnedsättning och psykisk ohälsa. Det kan vara en familjemedlem, en eller flera i din släkt, din vän, även en kollega på ditt jobb kan leva ett liv som är svårt att hålla ihop. De som lider emotionellt bär ofta ett leende inför andra, för att inte avslöja sina känslor och tankar. Kanske är rädda för vad andra ska tycka och tänka om en. Det är det som gör att det blir så svårt att upptäcka de som lever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa. Ibland går det inte att rädda individen. Jag vet hur det känns att inte vilja leva mer.
Jag hoppas att denna blogg, och min självbiografi, men även den kommande utökade utgåva. Kan vara en tröst för andra som lider, att visa att de inte är ensamma i sitt lidande, och att det finns en väg till en ljusare framtid. Men också kan ge närstående och utomstående en bättre överblick hur det kan kännas hur det är att leva med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa.
Jag hoppas att du som läser detta vill fortsätta att läsa min blogg, men kanske också vill läsa min självbiografi. Högst upp på bloggen finns sidor, bland annat en butiksida med mer information hur man går tillväga för att köpa min bok.
Jag önskar er alla en rofylld dag, och glöm inte. Det finns ljus i mörkret.
Nattlyktan 