På en lina. Men jag lever. Från bedömningar på psykakuten, till längre inläggningar. En resulterade att jag behandlades med ECT, men utan att hjälpa. Det har minst sagt varit en jobbig sommar. som jag tänker berätta mer om i kommande inlägg. För jag ska försöka komma igång med att blogga igen. Det var alldeles för länge sedan jag skrev här. Oavsett hur många som läser min blogg eller inte, så är det viktigt för mig att skriva, och inte bara för mig själv.
Jag har egentligen bloggat sedan jag var runt 17 år, men i perioder har mitt psykiska mående varit så svajigt så att jag inte kan hantera mitt liv som det är ens. Därav har jag avslutat många bloggar som jag skapat. Ibland ångrar jag det.
Men turligt nog har jag en gammal export av en blogg jag haft, som jag funderar på att importera här på Nattlyktan, om det finns intresse av att läsa om mitt unga, kaosartade liv förstås.
Kategori: Bloggrelaterat
Jag är en felkopplad kabel, men det är okej
Över två veckors tystnad kommer nu ett blogginlägg. Jag har varit enormt orolig för beskedet om jag får eller inte kommer få sjukersättning. Mina tankar och känslor, och mina rutiner och struktur har och är väldigt obalanserade. Osynkroniserad har min vardag varit. Det har gått så långt att jag inte längre vaknar av mina alarm, har inte ens minnet av att jag stängt av dem. Vilket ger mig flashback av överdosen jag tog för cirka 1 år sedan nu. Minnesluckor och blackouts var väldigt vanliga under den perioden. Det var under en blackout jag överdoserade och hamnade på akutvård och låst psykiatri.
Utöver oron för ersättning, så har även oro funnits för mina samtalskontakter på öppen psykiatri. Det har blivit väldigt otydligt, men kan kort säga att jag enligt psykiatrin inte är berättigad en arbetsterapeut längre. Vilket jag tycker är konstigt, med tanke på hur svårt jag har med rutiner. Dessutom som jag nämnde så jag vaknar inte av alarm längre. Jag har nu ingen aning vad jag ska göra, då mina gamla metoder inte hjälper mig längre. Vem ska hjälpa mig då? Det verkar inte heller som jag kommer ha kvar min psykolog. Det kanske inte låter så farligt i andras ögon, men de som lever eller känner individer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar vet att det är allt annat en lätt med förändringar. Min hjärna blir som gröt, klibbigt och tjockt. Jag försöker tänka ”det är inte så farligt” men samtidigt känner jag paniken över ovissheten. Jag pendlar mellan tankegångar. Det går långsamt, och det är svårt att ställa om sig till något nytt när man känner att det man har nu fungerar så bra. Det känns bittert över att lämna någon man tycker om.
Min dagliga sysselsättning fungerar inte heller, stället jag är på är ensamt. Jag älskar arbetsuppgifterna, eller åtminstone i början. Men efter ett tag började mina prestationskrav kicka in, då blev allt ännu svårare. Man har sitt eget rum, och man arbetar ensam. Men ingen är i den övriga delen av lokalen, utan jag sitter helt ensam. Inte ens personal finns att prata med. Detta är en ny känsla, då jag på andra praktiker och dagliga verksamheter alltid haft någon att prata med under rasterna. Vilket jag alltid uppskattat, då jag sällan träffar andra utanför hemmet. På denna arbetsplats finns det inget socialt utbyte. När jag kommer hem är jag ensam hemma. Nu har jag inte heller kvar Dallas eller Kirsi.
Jag behöver ha kontrasten i mitt liv, ett socialt liv men också ett lugn. Jag känner inte att jag får det nu.
Jag har ingen aning än om hur det kommer gå med min dagliga sysselsättning. Ett möte om det kommer i slutet av april. Tills dess ska jag försöka koppla bort det problemet.
Men ett mycket, mycket glädjande besked kom igår. Jag har blivit beviljad sjukersättning, vilket innebär en ekonomisk trygghet för mig. En stor sten har lossnat från mitt hjärta. Många kanske tänker att det är en konstig sak att vara lycklig för. Individer som själv har ett fast arbete, som kanske har familj/sambo, eller lever ensamma utan stöd från LSS eller psykiatri. Men för mig, som gick ut högstadiet med bara ett fåtal godkända betyg, två icke-godkända och de flesta strukna. Som aldrig gått ut gymnasiet. Som har skadat sig själv varje dag, som spenderat allt för mycket tid på att planera att avsluta sitt liv. Istället för leva.
Jag skulle inte säga att jag är svag. Men jag är inte född med den inre styrka, drivet eller förutsättningarna till ett ”normalt” liv. Jag vet att alla har sina bra och dåliga dagar. Det är bara det att 90% av mina dagar är dåliga, istället för kanske 20%. Ibland har jag kunnat tänka att det är en gåva, för att jag genom mitt skrivande kan hjälpa andra som också lever ett tufft liv, med fler uppförsbackar istället för raka väggar. Jag har ett starkt anamma, men det kommer inte naturligt. Jag får tvinga mig själv att gå upp ur sängen, får forcera mig till att gå ut på promenader och får ständigt påminna mig om basala saker som att äta och duscha. Jag vet att min hjärna ibland fungerar som den vore ”felkopplad”. Istället för att lägga mig i rimlig tid, gör jag motsatsen; lägger mig flera timmar försent. Det är så gott jag kan förklara det. Att några kablar och kontakter sitter fel, som gör att en lampa inte tänds. Att koppla ”rätt” är svårt. Många gånger behövs hjälp, som om man skulle behöva ringa kundtjänst för sitt mobilabonnemang. Dock så är vägen till hjälp från LSS och psykiatri lång. I mitt fall, blev jag så trasig att jag behövde flytta till ett träningsboende innan jag blev myndig. Vissa överlever inte alls.
Att jag blev beviljad sjukersättningen förvånade mig, men jag är glad att psykiatrin och Försäkringskassan har sett min problematik, mitt mående och att min arbetsförmåga som är icke befintlig. Jag är oerhört tacksam, och lättad.
Vid mållinjen
Jag minns den gången då jag tävlade i 800 meter. Jag har alltid varit tävlingsinriktad, mitt mål var att inte komma sist. Därför följde jag efter den som ledde loppet. Jag kom inte på första plats, otränad som jag var. Men jag kom på andra plats, precis som jag önskade. När jag nådde mållinjen var jag högröd i ansiktet, men väldigt glad och stolt.
I min familj, speciellt min pappa. Har alltid varit väldigt intresserad av olika sporter. Jag antar att det är där min vinnarskalle kommer ifrån. Det är något som följt med mig genom hela livet. Oftast har min rädsla för att komma sist gjort att jag gjort mitt allra bästa för att inte göra det. Både på gott och ont. Det positiva är att jag inte ger upp i första taget. Men om jag misslyckas med mina mål blir det ett stort bakslag, ibland slutar jag helt med att göra vad jag håller på med. Ett exempel är om jag anser en tavla jag målat är tillräckligt bra, ger jag istället upp och börjar på en ny, eller slutar att måla helt. Oftast börjar jag måla igen, men inte med samma vilja, envishet, glädje och passion.
Ett till exempel är när man självbiografi Min spegelbild började sälja sämre, efter allt tid och energi jag lagt på den. Blev jag oerhört ledsen och tappade tyvärr all vilja till att fortsätta att föreläsa och nå ut med den.
Jag vet att jag berörde många som läst boken. Somliga slukande den helt med fascination över mitt sätt att skriva, utrycka mig med ord och fängsla läsaren.
Jag vet också att min bok inte är för alla, den är speciell, udda, poetisk och tung att läsa, då jag vidrör många tabu lagda ämnen. Bland annat självskadebeteende.
Jag söker efter en glänta, bortom mörkret, där möjligen en ljusstråle kan nalkas. Men när jag nått fram till gläntan, där jag först anade ljuset, så fanns inget ljus. Jag är vilsen, har blivit lurad igen. Att hoppet fanns, där bortom. Jag orkar inte längre stå.
Utdrag från Min spegelbild
Jag faller ner på knä vid gläntans damm. Min spegelbild reflekteras i vattnet. Och jag skriker rakt ut. Till de förbannade fåglarna, som andra säger finns. Jag skriker för att de inte finns. Jag vrålar för det där förbannade mjuka gräset, som andra säger existerar. Jag vrålar för att det inte existerar. Mina fötter blöder, efter den steniga väggen jag passerat för att nå den här gläntan, denna glänta… Jag tar upp en av spillrorna av mitt liv, som ligger över vattenytan. Och jag för den mot min handled, och drar.
Idag pendlar jag mellan att älska och hata min bok. Just idag känner jag mig tacksam över hur min bok blev trots allt. Jag tycker ändå att det är en bok alla bör läsa, då det finns många som lever med neuropsykiatriska funktionsnedsättning och psykisk ohälsa. Det kan vara en familjemedlem, en eller flera i din släkt, din vän, även en kollega på ditt jobb kan leva ett liv som är svårt att hålla ihop. De som lider emotionellt bär ofta ett leende inför andra, för att inte avslöja sina känslor och tankar. Kanske är rädda för vad andra ska tycka och tänka om en.
Det är det som gör att det blir så svårt att upptäcka de som lever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa. Ibland går det inte att rädda individen. Jag vet hur det känns att inte vilja leva mer.
Jag hoppas att denna blogg, och min självbiografi, men även den kommande utökade utgåva. Kan vara en tröst för andra som lider, att visa att de inte är ensamma i sitt lidande, och att det finns en väg till en ljusare framtid.
Men också kan ge närstående och utomstående en bättre överblick hur det kan kännas hur det är att leva med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa.
Jag hoppas att du som läser detta vill fortsätta att läsa min blogg, men kanske också vill läsa min självbiografi. Högst upp på bloggen finns sidor, bland annat en butiksida med mer information hur man går tillväga för att köpa min bok.
Jag önskar er alla en rofylld dag, och glöm inte. Det finns ljus i mörkret.
Nattlyktan 