Jag är en felkopplad kabel, men det är okej

Över två veckors tystnad kommer nu ett blogginlägg. Jag har varit enormt orolig för beskedet om jag får eller inte kommer få sjukersättning. Mina tankar och känslor, och mina rutiner och struktur har och är väldigt obalanserade. Osynkroniserad har min vardag varit. Det har gått så långt att jag inte längre vaknar av mina alarm, har inte ens minnet av att jag stängt av dem. Vilket ger mig flashback av överdosen jag tog för cirka 1 år sedan nu. Minnesluckor och blackouts var väldigt vanliga under den perioden. Det var under en blackout jag överdoserade och hamnade på akutvård och låst psykiatri.

Utöver oron för ersättning, så har även oro funnits för mina samtalskontakter på öppen psykiatri. Det har blivit väldigt otydligt, men kan kort säga att jag enligt psykiatrin inte är berättigad en arbetsterapeut längre. Vilket jag tycker är konstigt, med tanke på hur svårt jag har med rutiner. Dessutom som jag nämnde så jag vaknar inte av alarm längre. Jag har nu ingen aning vad jag ska göra, då mina gamla metoder inte hjälper mig längre. Vem ska hjälpa mig då? Det verkar inte heller som jag kommer ha kvar min psykolog. Det kanske inte låter så farligt i andras ögon, men de som lever eller känner individer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar vet att det är allt annat en lätt med förändringar. Min hjärna blir som gröt, klibbigt och tjockt. Jag försöker tänka ”det är inte så farligt” men samtidigt känner jag paniken över ovissheten. Jag pendlar mellan tankegångar. Det går långsamt, och det är svårt att ställa om sig till något nytt när man känner att det man har nu fungerar så bra. Det känns bittert över att lämna någon man tycker om.

Min dagliga sysselsättning fungerar inte heller, stället jag är på är ensamt. Jag älskar arbetsuppgifterna, eller åtminstone i början. Men efter ett tag började mina prestationskrav kicka in, då blev allt ännu svårare. Man har sitt eget rum, och man arbetar ensam. Men ingen är i den övriga delen av lokalen, utan jag sitter helt ensam. Inte ens personal finns att prata med. Detta är en ny känsla, då jag på andra praktiker och dagliga verksamheter alltid haft någon att prata med under rasterna. Vilket jag alltid uppskattat, då jag sällan träffar andra utanför hemmet. På denna arbetsplats finns det inget socialt utbyte. När jag kommer hem är jag ensam hemma. Nu har jag inte heller kvar Dallas eller Kirsi.
Jag behöver ha kontrasten i mitt liv, ett socialt liv men också ett lugn. Jag känner inte att jag får det nu.
Jag har ingen aning än om hur det kommer gå med min dagliga sysselsättning. Ett möte om det kommer i slutet av april. Tills dess ska jag försöka koppla bort det problemet.

Men ett mycket, mycket glädjande besked kom igår. Jag har blivit beviljad sjukersättning, vilket innebär en ekonomisk trygghet för mig. En stor sten har lossnat från mitt hjärta. Många kanske tänker att det är en konstig sak att vara lycklig för. Individer som själv har ett fast arbete, som kanske har familj/sambo, eller lever ensamma utan stöd från LSS eller psykiatri. Men för mig, som gick ut högstadiet med bara ett fåtal godkända betyg, två icke-godkända och de flesta strukna. Som aldrig gått ut gymnasiet. Som har skadat sig själv varje dag, som spenderat allt för mycket tid på att planera att avsluta sitt liv. Istället för leva.

Jag skulle inte säga att jag är svag. Men jag är inte född med den inre styrka, drivet eller förutsättningarna till ett ”normalt” liv. Jag vet att alla har sina bra och dåliga dagar. Det är bara det att 90% av mina dagar är dåliga, istället för kanske 20%. Ibland har jag kunnat tänka att det är en gåva, för att jag genom mitt skrivande kan hjälpa andra som också lever ett tufft liv, med fler uppförsbackar istället för raka väggar. Jag har ett starkt anamma, men det kommer inte naturligt. Jag får tvinga mig själv att gå upp ur sängen, får forcera mig till att gå ut på promenader och får ständigt påminna mig om basala saker som att äta och duscha. Jag vet att min hjärna ibland fungerar som den vore ”felkopplad”. Istället för att lägga mig i rimlig tid, gör jag motsatsen; lägger mig flera timmar försent. Det är så gott jag kan förklara det. Att några kablar och kontakter sitter fel, som gör att en lampa inte tänds. Att koppla ”rätt” är svårt. Många gånger behövs hjälp, som om man skulle behöva ringa kundtjänst för sitt mobilabonnemang. Dock så är vägen till hjälp från LSS och psykiatri lång. I mitt fall, blev jag så trasig att jag behövde flytta till ett träningsboende innan jag blev myndig. Vissa överlever inte alls.

Att jag blev beviljad sjukersättningen förvånade mig, men jag är glad att psykiatrin och Försäkringskassan har sett min problematik, mitt mående och att min arbetsförmåga som är icke befintlig. Jag är oerhört tacksam, och lättad.

Orolig, orolig och mer orolig

Jag väntar på besked om sjukersättning, sökte för 6 månader sedan (handläggningstiden är lång) och nu är det bara några veckor kvar tills jag får besked. Min oro är svår att hantera, då jag vet att sjukersättning och är svårare att få än aktivitetsersättning. Har haft aktivitetsersättning sedan jag varit 19 år, och jag vet inte hur situationen kommer arta sig, om jag blir nekad sjukersättning. Jag är alldeles för sjuk psykiskt för att jobba eller gå i skola. Min omgivning ser det, men hoppas också att Försäkringskassan ser det.

Försämrad syn vid stress?

Har någon upplevt försämrad syn vid stress och utmaning? När jag är som mest stressad ser jag dubbelt på mitt högre öra. Jag är närsynt och har en brytning på ena ögat, men minns inte vilket. Jag använder sällan glasögon eller linser då jag tycker det är jobbigt att göra rent hela tiden. Vilket gör att jag inte ser detaljer lika bra, utan lever i viss oskärpa. Men jag klarar mig.

Men det otäcka är när min stressnivå är hög, handlar det inte bara om dubbelsyn, utan saker som egentligen inte rör på sig, börjar röra på sig på ett obehagligt sätt. Ett exempel är att en gardin kan röra sig ”upp och ner” i snabb fart. Jag tappar 0ckså mitt balanssinne och fokus.

I onsdags när jag var på väg till jobbet. Det var då snö över is, så det var väldigt lömskt att gå ute. Jag kände mig och stressad, och den vita snön gjorde att jag hade ännu svårare att se, eftersom det är ett starkt ljus och jag behövde kisa med ögonen. Automatiskt ansträngde mina ögon sig ännu mer.
När jag var vid ett övergångställe ramlade jag pladask. Jag kom inte upp själv, det var verkligen pinsamt. Men det var en jättesnäll tjej som kom i en plogbil och hjälpte mig upp, efter många försök så kom jag upp och hon ledde mig till gräsmattan där avgångs stället slutade.

Väl framme till jobbet, började stressen lägga sig något och jag började sakta men säkert få tillbaka en stabil syn. Men jag är verkligen orolig och rädd för min syn. Tänk om jag ramlar igen?

För mycket, för många projekt. Nästan ingen vila, saknaden efter Dallas

Bloggen har fått vila ett tag nu, mest därför min energi inte funnits där, eftersom jag har för många bollar i luften som jag inte kan hantera. I alla fall inte i längden. Jag vill helst, mitt mål är att skriva ett inlägg om dagen. Men nu har jag inte ens orkat läsa de bloggar jag följer.

Några av mina många projekt är:

  • Modifiering av gravljus (måla framförallt)
  • Rita ”splatter” på min iPad, för ett cd projekt jag arbetar med
  • Blogga och skriva på min bok (som inte går något vidare)
  • Sälja på Tradera (över 20 annonser ligger uppe på för bud)
  • Pussla

Allt detta börjar bli övermäktigt för mig just nu. I början gick det bra, men eftersom mina rutiner, såsom sömn inte riktigt fungerar just nu börjar det bli väldigt jobbigt. Men jag har lovat min psykolog som jag pratat med idag, att bara fokusera på ett projekt, och inte alla. Ibland somnar jag inte fören klockan två på natten. Även nu när jag skriver detta är klockan alldeles för mycket. Men jag kan inte koppla av, det handlar också om att jag inte alltid vill det. För har känt de senaste tre dagarna, då jag har andats ut, tomhetskänslan och ångesten. Livet känns fortfarande mycket tungt efter Dallas har lämnat detta liv. Var han än är nu, saknar jag alltid honom. Jag hoppas bara att han har det bra, och funnit den frid han förtjänar. Men som jag inte alltid kunnat ge honom. Jag känner stor skuld för det. Jag saknar min pälsboll, som jag kunde bära i famnen hur länge som helst utan att han sa ifrån. Jag saknar lukten, och hans mjuka vit bruna päls. Jag saknar allt med honom, även de saker jag tyckte var jobbigt. Det skriker inombords, men samtidigt var det ett beslut som kändes rätt för mig. Men det är fruktansvärt att minnas den stunden jag kände att han slutade andas. Det går inte att skriva om detta utan att gråta.

Nedan kan ni se utvecklingen av gravljuset. Undersidan har jag inte ändrat mer på. Men jag har ändrat lite på ovansidan. Den är klar nu, och jag har sprayat första lagret med gloss för att skapa en djupare och mer färgrik, glänsande yta.

Lila och blå splatter med vita detaljer

Det är allt jag har att säga för stunden. Jag hoppas att ni mår bra, och glöm inte, mitt kvälls motto: sprid kärlek. Inte hat.

/Vanjavit

En storm av känslor, men svårt att hitta orden

Har haft svårt för att uttrycka mig de senaste dagarna, försöker att hitta orden, meningarna. Men hittar inga. Därför delar jag istället en låt från bandet Tool, som är kända för sin komplexa musik.

Min vardag pendlar mellan att vara otroligt positiv, till att tvivla på allt jag gör.
Just nu är jag något mitten, men jag vet att det kan svänga från minut till minut.

Be aware of the storm…