Äntligen en förändring, till något bättre

Jag har jobbat på olika bibliotek under en stor del av mitt liv. Sedan 17 års ålder till 2019. Detta år blir jag 3o år, och känner att bibliotek är ett avslutat kapitel, jag har älskat att jobba på bibliotek, men kände att jag behövde göra något nytt. Jag vet inte om den känslan kommer bestå, men just nu är jag lättad över den insikten.

Sedan somras har jag inte haft någon sysselsättning alls, jag hade även svårt att hitta en sysselsättning i början efter jag slutade på biblioteket. Jag var på Fiahemmet (en ideell organisation som hjälper hemlösa katter att få ett hem) under en vis tid, men min frånvaro var ganska stor där, trots att jag hade min plats där i cirka 1 år. Jag slutade där då min stress blev skyhög, trots att det var ett betydelsefullt för mig, bestämde jag mig för att sluta där.
Min kontaktperson på den dagliga verksamheten jag var på då (en verksamhet som jobbar ”utåt” för att hitta praktikplats) hittade inget ställe som passade mig. Jag blev väldigt sårad över att hon inte tycktes förstå mig, och hela tiden ställde motfrågor. Min energinivå blev allt sämre under den tiden, av olika anledningar. Jag sökte till en annan verksamhet som inte jobbar utåt, som är mer anpassad efter mina behov och problematik. Tyvärr fungerade inte det stället för mig, och jag slutade där förra året under sommaren. Jag var bara där ett fåtal gånger.

Efter det har tiden gått långsamt framåt. Hopplösheten som har rivit inombords. Ångesten och alla andra känslor som varit närvarande hela tiden. Det tär på en som människa. Jag har varit i en nedåtgående spiral, förra året tog jag tre överdoser, men överlevde. Det var varken en rolig eller en vacker historia. Under första överdosen fick jag en blackout, jag har fått det återberättat att jag krupit på golvet och hallucinerat om spindlar. När jag vaknade hade jag inget minne av något som hänt, jag visste inte vart jag befann mig, jag hade skrapsår på armbågar, knän och blåmärken. Det enda jag mindes var att jag sagt hejdå till mina katter (som ej finns kvar i mitt liv). Jag befann mig på den akuta psykiatriska avdelning. Men blev utskriven efter tre dagar.
Den sista överdosen som var i början av november, var fruktansvärd. Jag var medveten men samtidigt inte medveten. Jag minns delar, som den gången jag ramlade ner för sängen två gånger och slog i huvudet hårt. Jag minns hur jag spydde och jag minns hur jag kastade mig fram och tillbaka i sjukhussängen. Hur jag fick åka rullstol för att jag knappt kunde stå upp.

Det som jag ångrar mest med det hela är den oro, stress och sorg jag utsatt min familj och vänner för. Det är det som hindrar mig från att ta överdos igen. Jag kan inte neka att det är frestande många gånger. Men just nu är min medicin inlåst, och min familj hjälps ut med att låsa upp och ge mig medicin för några dagar bara, 3 gånger i veckan kommer de. Just nu är det rätt lugnt.

Nu till vad rubriken på detta inlägg betyder, är att jag fått en plats på en daglig verksamhet där man ger ut en tidning två gånger per år, med där man också kan lägga upp det man skrivit på en blogg, beroende på hur mycket man skriver.
Jag känner mig väldigt positivt till verksamheten då jag får göra det jag gillar mest. Att skriva. Som min pappa säger: pennan är ditt vapen.

En tanke på “Äntligen en förändring, till något bättre”

  1. Ja du har det tufft med dig själv, men du måste fortsätta tro på dig själv och att det tillslut kommer något bra i ditt liv, som gör att du får tron på att livet är bra. Nu hoppas vi på att det här nya blir bra för dig och att du träffar bra medarbetare på nya jobbet.
    Kram, jag tror på dig.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: