Jag har alltid upplevt världen obegriplig, och människor svåra att tolka. Ansikten är suddiga och rörelser hackiga. Som en vinylskiva som går på repeat. Jag försöker förstå utan att komma någonstans. Jag försöker minnas. Försöker förstå, inte bara omvärlden, utan också mig själv.
Jag är som ett komplicerat pussel, där bitarna känns som det tillhör ett annat pussel. Bitarna går sönder. Men oavsett hur mycket jag limmar med kladdigt Karlssons klister i gul svart tub, går inte pusslet att lagas helt. Pusselbitarna blir stickiga av limmet, lika som mina minnen som jag vet aldrig kommer lämna mig helt. Somliga saker går inte att sluta minnas, vissa händelser sätter för djupa sår för att kunna läkas.
Nattlyktan 