Jag är en felkopplad kabel, men det är okej

Över två veckors tystnad kommer nu ett blogginlägg. Jag har varit enormt orolig för beskedet om jag får eller inte kommer få sjukersättning. Mina tankar och känslor, och mina rutiner och struktur har och är väldigt obalanserade. Osynkroniserad har min vardag varit. Det har gått så långt att jag inte längre vaknar av mina alarm, har inte ens minnet av att jag stängt av dem. Vilket ger mig flashback av överdosen jag tog för cirka 1 år sedan nu. Minnesluckor och blackouts var väldigt vanliga under den perioden. Det var under en blackout jag överdoserade och hamnade på akutvård och låst psykiatri.

Utöver oron för ersättning, så har även oro funnits för mina samtalskontakter på öppen psykiatri. Det har blivit väldigt otydligt, men kan kort säga att jag enligt psykiatrin inte är berättigad en arbetsterapeut längre. Vilket jag tycker är konstigt, med tanke på hur svårt jag har med rutiner. Dessutom som jag nämnde så jag vaknar inte av alarm längre. Jag har nu ingen aning vad jag ska göra, då mina gamla metoder inte hjälper mig längre. Vem ska hjälpa mig då? Det verkar inte heller som jag kommer ha kvar min psykolog. Det kanske inte låter så farligt i andras ögon, men de som lever eller känner individer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar vet att det är allt annat en lätt med förändringar. Min hjärna blir som gröt, klibbigt och tjockt. Jag försöker tänka ”det är inte så farligt” men samtidigt känner jag paniken över ovissheten. Jag pendlar mellan tankegångar. Det går långsamt, och det är svårt att ställa om sig till något nytt när man känner att det man har nu fungerar så bra. Det känns bittert över att lämna någon man tycker om.

Min dagliga sysselsättning fungerar inte heller, stället jag är på är ensamt. Jag älskar arbetsuppgifterna, eller åtminstone i början. Men efter ett tag började mina prestationskrav kicka in, då blev allt ännu svårare. Man har sitt eget rum, och man arbetar ensam. Men ingen är i den övriga delen av lokalen, utan jag sitter helt ensam. Inte ens personal finns att prata med. Detta är en ny känsla, då jag på andra praktiker och dagliga verksamheter alltid haft någon att prata med under rasterna. Vilket jag alltid uppskattat, då jag sällan träffar andra utanför hemmet. På denna arbetsplats finns det inget socialt utbyte. När jag kommer hem är jag ensam hemma. Nu har jag inte heller kvar Dallas eller Kirsi.
Jag behöver ha kontrasten i mitt liv, ett socialt liv men också ett lugn. Jag känner inte att jag får det nu.
Jag har ingen aning än om hur det kommer gå med min dagliga sysselsättning. Ett möte om det kommer i slutet av april. Tills dess ska jag försöka koppla bort det problemet.

Men ett mycket, mycket glädjande besked kom igår. Jag har blivit beviljad sjukersättning, vilket innebär en ekonomisk trygghet för mig. En stor sten har lossnat från mitt hjärta. Många kanske tänker att det är en konstig sak att vara lycklig för. Individer som själv har ett fast arbete, som kanske har familj/sambo, eller lever ensamma utan stöd från LSS eller psykiatri. Men för mig, som gick ut högstadiet med bara ett fåtal godkända betyg, två icke-godkända och de flesta strukna. Som aldrig gått ut gymnasiet. Som har skadat sig själv varje dag, som spenderat allt för mycket tid på att planera att avsluta sitt liv. Istället för leva.

Jag skulle inte säga att jag är svag. Men jag är inte född med den inre styrka, drivet eller förutsättningarna till ett ”normalt” liv. Jag vet att alla har sina bra och dåliga dagar. Det är bara det att 90% av mina dagar är dåliga, istället för kanske 20%. Ibland har jag kunnat tänka att det är en gåva, för att jag genom mitt skrivande kan hjälpa andra som också lever ett tufft liv, med fler uppförsbackar istället för raka väggar. Jag har ett starkt anamma, men det kommer inte naturligt. Jag får tvinga mig själv att gå upp ur sängen, får forcera mig till att gå ut på promenader och får ständigt påminna mig om basala saker som att äta och duscha. Jag vet att min hjärna ibland fungerar som den vore ”felkopplad”. Istället för att lägga mig i rimlig tid, gör jag motsatsen; lägger mig flera timmar försent. Det är så gott jag kan förklara det. Att några kablar och kontakter sitter fel, som gör att en lampa inte tänds. Att koppla ”rätt” är svårt. Många gånger behövs hjälp, som om man skulle behöva ringa kundtjänst för sitt mobilabonnemang. Dock så är vägen till hjälp från LSS och psykiatri lång. I mitt fall, blev jag så trasig att jag behövde flytta till ett träningsboende innan jag blev myndig. Vissa överlever inte alls.

Att jag blev beviljad sjukersättningen förvånade mig, men jag är glad att psykiatrin och Försäkringskassan har sett min problematik, mitt mående och att min arbetsförmåga som är icke befintlig. Jag är oerhört tacksam, och lättad.

Orolig, orolig och mer orolig

Jag väntar på besked om sjukersättning, sökte för 6 månader sedan (handläggningstiden är lång) och nu är det bara några veckor kvar tills jag får besked. Min oro är svår att hantera, då jag vet att sjukersättning och är svårare att få än aktivitetsersättning. Har haft aktivitetsersättning sedan jag varit 19 år, och jag vet inte hur situationen kommer arta sig, om jag blir nekad sjukersättning. Jag är alldeles för sjuk psykiskt för att jobba eller gå i skola. Min omgivning ser det, men hoppas också att Försäkringskassan ser det.

Försämrad syn vid stress?

Har någon upplevt försämrad syn vid stress och utmaning? När jag är som mest stressad ser jag dubbelt på mitt högre öra. Jag är närsynt och har en brytning på ena ögat, men minns inte vilket. Jag använder sällan glasögon eller linser då jag tycker det är jobbigt att göra rent hela tiden. Vilket gör att jag inte ser detaljer lika bra, utan lever i viss oskärpa. Men jag klarar mig.

Men det otäcka är när min stressnivå är hög, handlar det inte bara om dubbelsyn, utan saker som egentligen inte rör på sig, börjar röra på sig på ett obehagligt sätt. Ett exempel är att en gardin kan röra sig ”upp och ner” i snabb fart. Jag tappar 0ckså mitt balanssinne och fokus.

I onsdags när jag var på väg till jobbet. Det var då snö över is, så det var väldigt lömskt att gå ute. Jag kände mig och stressad, och den vita snön gjorde att jag hade ännu svårare att se, eftersom det är ett starkt ljus och jag behövde kisa med ögonen. Automatiskt ansträngde mina ögon sig ännu mer.
När jag var vid ett övergångställe ramlade jag pladask. Jag kom inte upp själv, det var verkligen pinsamt. Men det var en jättesnäll tjej som kom i en plogbil och hjälpte mig upp, efter många försök så kom jag upp och hon ledde mig till gräsmattan där avgångs stället slutade.

Väl framme till jobbet, började stressen lägga sig något och jag började sakta men säkert få tillbaka en stabil syn. Men jag är verkligen orolig och rädd för min syn. Tänk om jag ramlar igen?

För mycket, för många projekt. Nästan ingen vila, saknaden efter Dallas

Bloggen har fått vila ett tag nu, mest därför min energi inte funnits där, eftersom jag har för många bollar i luften som jag inte kan hantera. I alla fall inte i längden. Jag vill helst, mitt mål är att skriva ett inlägg om dagen. Men nu har jag inte ens orkat läsa de bloggar jag följer.

Några av mina många projekt är:

  • Modifiering av gravljus (måla framförallt)
  • Rita ”splatter” på min iPad, för ett cd projekt jag arbetar med
  • Blogga och skriva på min bok (som inte går något vidare)
  • Sälja på Tradera (över 20 annonser ligger uppe på för bud)
  • Pussla

Allt detta börjar bli övermäktigt för mig just nu. I början gick det bra, men eftersom mina rutiner, såsom sömn inte riktigt fungerar just nu börjar det bli väldigt jobbigt. Men jag har lovat min psykolog som jag pratat med idag, att bara fokusera på ett projekt, och inte alla. Ibland somnar jag inte fören klockan två på natten. Även nu när jag skriver detta är klockan alldeles för mycket. Men jag kan inte koppla av, det handlar också om att jag inte alltid vill det. För har känt de senaste tre dagarna, då jag har andats ut, tomhetskänslan och ångesten. Livet känns fortfarande mycket tungt efter Dallas har lämnat detta liv. Var han än är nu, saknar jag alltid honom. Jag hoppas bara att han har det bra, och funnit den frid han förtjänar. Men som jag inte alltid kunnat ge honom. Jag känner stor skuld för det. Jag saknar min pälsboll, som jag kunde bära i famnen hur länge som helst utan att han sa ifrån. Jag saknar lukten, och hans mjuka vit bruna päls. Jag saknar allt med honom, även de saker jag tyckte var jobbigt. Det skriker inombords, men samtidigt var det ett beslut som kändes rätt för mig. Men det är fruktansvärt att minnas den stunden jag kände att han slutade andas. Det går inte att skriva om detta utan att gråta.

Nedan kan ni se utvecklingen av gravljuset. Undersidan har jag inte ändrat mer på. Men jag har ändrat lite på ovansidan. Den är klar nu, och jag har sprayat första lagret med gloss för att skapa en djupare och mer färgrik, glänsande yta.

Lila och blå splatter med vita detaljer

Det är allt jag har att säga för stunden. Jag hoppas att ni mår bra, och glöm inte, mitt kvälls motto: sprid kärlek. Inte hat.

/Vanjavit

Äntligen en förändring, till något bättre

Jag har jobbat på olika bibliotek under en stor del av mitt liv. Sedan 17 års ålder till 2019. Detta år blir jag 3o år, och känner att bibliotek är ett avslutat kapitel, jag har älskat att jobba på bibliotek, men kände att jag behövde göra något nytt. Jag vet inte om den känslan kommer bestå, men just nu är jag lättad över den insikten.

Sedan somras har jag inte haft någon sysselsättning alls, jag hade även svårt att hitta en sysselsättning i början efter jag slutade på biblioteket. Jag var på Fiahemmet (en ideell organisation som hjälper hemlösa katter att få ett hem) under en vis tid, men min frånvaro var ganska stor där, trots att jag hade min plats där i cirka 1 år. Jag slutade där då min stress blev skyhög, trots att det var ett betydelsefullt för mig, bestämde jag mig för att sluta där.
Min kontaktperson på den dagliga verksamheten jag var på då (en verksamhet som jobbar ”utåt” för att hitta praktikplats) hittade inget ställe som passade mig. Jag blev väldigt sårad över att hon inte tycktes förstå mig, och hela tiden ställde motfrågor. Min energinivå blev allt sämre under den tiden, av olika anledningar. Jag sökte till en annan verksamhet som inte jobbar utåt, som är mer anpassad efter mina behov och problematik. Tyvärr fungerade inte det stället för mig, och jag slutade där förra året under sommaren. Jag var bara där ett fåtal gånger.

Efter det har tiden gått långsamt framåt. Hopplösheten som har rivit inombords. Ångesten och alla andra känslor som varit närvarande hela tiden. Det tär på en som människa. Jag har varit i en nedåtgående spiral, förra året tog jag tre överdoser, men överlevde. Det var varken en rolig eller en vacker historia. Under första överdosen fick jag en blackout, jag har fått det återberättat att jag krupit på golvet och hallucinerat om spindlar. När jag vaknade hade jag inget minne av något som hänt, jag visste inte vart jag befann mig, jag hade skrapsår på armbågar, knän och blåmärken. Det enda jag mindes var att jag sagt hejdå till mina katter (som ej finns kvar i mitt liv). Jag befann mig på den akuta psykiatriska avdelning. Men blev utskriven efter tre dagar.
Den sista överdosen som var i början av november, var fruktansvärd. Jag var medveten men samtidigt inte medveten. Jag minns delar, som den gången jag ramlade ner för sängen två gånger och slog i huvudet hårt. Jag minns hur jag spydde och jag minns hur jag kastade mig fram och tillbaka i sjukhussängen. Hur jag fick åka rullstol för att jag knappt kunde stå upp.

Det som jag ångrar mest med det hela är den oro, stress och sorg jag utsatt min familj och vänner för. Det är det som hindrar mig från att ta överdos igen. Jag kan inte neka att det är frestande många gånger. Men just nu är min medicin inlåst, och min familj hjälps ut med att låsa upp och ge mig medicin för några dagar bara, 3 gånger i veckan kommer de. Just nu är det rätt lugnt.

Nu till vad rubriken på detta inlägg betyder, är att jag fått en plats på en daglig verksamhet där man ger ut en tidning två gånger per år, med där man också kan lägga upp det man skrivit på en blogg, beroende på hur mycket man skriver.
Jag känner mig väldigt positivt till verksamheten då jag får göra det jag gillar mest. Att skriva. Som min pappa säger: pennan är ditt vapen.

En storm av känslor, men svårt att hitta orden

Har haft svårt för att uttrycka mig de senaste dagarna, försöker att hitta orden, meningarna. Men hittar inga. Därför delar jag istället en låt från bandet Tool, som är kända för sin komplexa musik.

Min vardag pendlar mellan att vara otroligt positiv, till att tvivla på allt jag gör.
Just nu är jag något mitten, men jag vet att det kan svänga från minut till minut.

Be aware of the storm…

Ett komplicerat pussel

Jag har alltid upplevt världen obegriplig, och människor svåra att tolka. Ansikten är suddiga och rörelser hackiga. Som en vinylskiva som går på repeat.
Jag försöker förstå utan att komma någonstans. Jag försöker minnas. Försöker förstå, inte bara omvärlden, utan också mig själv.

Jag är som ett komplicerat pussel, där bitarna känns som det tillhör ett annat pussel.  Bitarna går sönder. Men oavsett hur mycket jag limmar med kladdigt Karlssons klister i gul svart tub, går inte pusslet att lagas helt. Pusselbitarna blir stickiga av limmet, lika som mina minnen som jag vet aldrig kommer lämna mig helt. Somliga saker går inte att sluta minnas, vissa händelser sätter för djupa sår för att kunna läkas.

Utdrag från Nattlyktan

Modifiering av gravljus, del 2

Det går sakta men säkert framåt. Just nu väntar jag på primern ska torka helt. Sprayade igår eftermiddag. Jag tejpade för de områden där det inte får komma spray med maskeringstejp, tejpen hjälper även till när man ska måla. Primern blir torr fort, men man bör vänta i 24 timmar. Tålamod är inte min starkaste sida, men jag vill att resultat ska bli det bästa, så jag kommer vänta till början av kvällen. Sedan är det dags för det roliga, att måla. Jag kommer börja med ett vitt lager. Ska måla så tunt som möjligt, så det finns en chans att jag målar två lager med vitt.

Modifiering av gravljus, del 1

Om ni läst förra inlägget jag skrev, så har Dallas, min katt fått somna in.
Jag köpte ett gravljus att ha i hans minneshylla, ett som går på batterier. Tyvärr glömde jag ta en bild före jag började arbeta på ljuset, hittade visserligen en äldre bild, men kvalitén är usel.

Det första steget, eftersom locket är av plast, är att slipa så locket får en grövre yta (inte för grovt. Det ser ut som det på bilden, men ytan är fortfarande len), då jag sedan ska spraya på plastic primer, för att färgen ska sitta bättre sen.

Suicide Zero och Aldrig Ensam


Fick hem en jättefin present idag från en av mina närmsta.
Ett armband från den ideella organisationen Suicide Zero, pärlor (med instruktioner på hur man gör ett armband där det står Aldrig Ensam på) från den ideella organisationen Aldrig Ensam.
I slutet av detta inlägg kommer jag länka till de båda ideella organisationerna, för er som vill läsa mer om vad de gör och kan hjälpa med.

Att leva med självmordstankar, ibland periodvis men också varje dag, varje sekund, är svårt att hantera. Jag vet. För jag har själv varit där, och är där ibland. Det kommer och går. Tankarna om att avsluta livet, det ständiga lidandet.
Min drivkraft just nu, hållhake är att jag inte vill lämna min familj och vänner i sorg. Jag befinner mig själv just nu i stor sorg, då jag har förlorat en av mina bästa vänner på denna jord. Dallas, som har funnits i mitt liv sedan han var en liten, liten kattunge. Har lämnat denna jord. Sorgen är ibland olidlig. Svår att röra vid. Det är det som får mig att fortsätta att överleva, när självmordstankarna är som starkast.
Jag strävar till att nå den punkt då jag slutar att överleva, och istället börjar leva.
Jag är på väg, bara genom att ha skapat denna blogg. Till en ljusare framtid.
För jag vet att det finns ljus därbortom. För jag har varit där förr. Jag lovar det, till er som kanske i denna stund funderar, eller kanske till och med planerar att ta ditt liv. Livet blir bättre, och du är inte ensam i resan. Be om hjälp.

Länk till Suicide Zero: https://www.suicidezero.se/
Länk till Aldrig Ensam: https://aldrigensam.com/

Till minne av Dallas
Jag kommer aldrig att sluta älska dig